Spöregn

I dag ringde Ullis till myndigheten som behandlar våra ansökningar om förlängt visum. Vi har ju inte hört något så började vi ju bli oroliga. Kvinnan med så svår fransk brytning att det var nästintill omöjligt att tyda hennes bräkanden antydde att det skulle ta 97 (!) dagar att få det färdigställt. Då kommer ju frågan upp om vi måste åka hem medan vi väntar. Nä. Vi får stanna kvar i 97 dagar medan processen pågår. Vi måste diskutera det här och fundera ut hur vi ska lösa det bäst. Vi får ju bara boka om hemresan en gång så det gäller att fatta rätt beslut.

Det är fortfarande apvarmt, men just nu åskar det nåt så inihelvete och regnet vräker ned. Vi får väl se om det blir nå jobb imorgon, men det blir det säkert. Åtminstone för mig och Ullis...

Har varit och ätit med George och Scott och har för första gången sedan vi kom hit hittat ett ställe som faktiskt lagar mat som går att äta. Blev inte heller lika dragen idag som igår när vi var på ett ställe som var mycket dyrt, men inte särskillt gott.